UV psykiatrimottagning - vad jag borde ha sagt
Fråga: Varför har du inte sökt hjälp tidigare?
Jag har sökt hjälp.
Jag har ringt till spången och till BUP. När jag ringde spången gick jag sista terminen på gymnasiet och fick bara svaret att jag var för gammal. BUP ringde jag en gång när jag var under 18 och jag mådde väldigt dåligt, jag minns inte exakt vad som sades i samtalet men jag minns att jag fick panikångest efter samtalet och bestämde att aldrig ringa dit igen. Jag försökte prata med kuratorer i gymnasieskolan jag gick på; ena kuratorn tyckte att jag inte kunde må så dåligt eftersom att jag hade bra betyg. Andra kuratorn sa att hon hade tystnadsplikt, varpå jag frågade igen för att försäkra mig om att det faktiskt stämde (ja jag var naiv) vilket hon påstod att det gjorde, igen. Bara någon minut senare framgick det att hon ljugit då hon hotade med att kontakta mina föräldrar om min frånvaro blev värre. Jag blev arg, kände mig så jävla lurad och helt plötsligt hotad i en situation där jag trodde att jag skulle få någon form av stöd. Så jag skrek något argt om att hon ljög, gick därifrån, förbättrade min närvaro och gick aldrig tillbaka.
Jag fick hjälp när jag fick en remiss från en ungdomsmottagning på grund av att jag berättat om att jag inte kan undvika att ha självmordstankar dagligen.
Anledningen till att jag till slut sökte hjälp "på riktigt" (det innan var också på riktigt, att ringa till spången, bup och gå till kuratorerna är några av det svåraste sakerna jag gjort i mitt liv pga hur dåligt jag mådde och jag hade ALDRIG utsatt mig själv för dessa situationer om jag kände att jag hade ett bättre val. Det var bara ingen som hade sagt till mig att man var tvungen att kriga så mycket eller vara självmordsbenägen för att få hjälp inom psykiatrin), var att jag kände att det är antingen att söka hjälp igen eller att jag tar livet av mig som är valet. En vän hade pushat mig länge att söka hjälp och jag insåg att jag måste när självmord blev ett rimligare och rimligare alternativ. Det blev enklare när någon pushade mig, att någon hade ett tips var jag kunde vända mig och kunde berätta vad som skulle hända när jag kom dit. Jag hade aldrig sökt hjälp hos vuxenpsyk tror jag.
Jag har ringt till spången och till BUP. När jag ringde spången gick jag sista terminen på gymnasiet och fick bara svaret att jag var för gammal. BUP ringde jag en gång när jag var under 18 och jag mådde väldigt dåligt, jag minns inte exakt vad som sades i samtalet men jag minns att jag fick panikångest efter samtalet och bestämde att aldrig ringa dit igen. Jag försökte prata med kuratorer i gymnasieskolan jag gick på; ena kuratorn tyckte att jag inte kunde må så dåligt eftersom att jag hade bra betyg. Andra kuratorn sa att hon hade tystnadsplikt, varpå jag frågade igen för att försäkra mig om att det faktiskt stämde (ja jag var naiv) vilket hon påstod att det gjorde, igen. Bara någon minut senare framgick det att hon ljugit då hon hotade med att kontakta mina föräldrar om min frånvaro blev värre. Jag blev arg, kände mig så jävla lurad och helt plötsligt hotad i en situation där jag trodde att jag skulle få någon form av stöd. Så jag skrek något argt om att hon ljög, gick därifrån, förbättrade min närvaro och gick aldrig tillbaka.
Jag fick hjälp när jag fick en remiss från en ungdomsmottagning på grund av att jag berättat om att jag inte kan undvika att ha självmordstankar dagligen.
Anledningen till att jag till slut sökte hjälp "på riktigt" (det innan var också på riktigt, att ringa till spången, bup och gå till kuratorerna är några av det svåraste sakerna jag gjort i mitt liv pga hur dåligt jag mådde och jag hade ALDRIG utsatt mig själv för dessa situationer om jag kände att jag hade ett bättre val. Det var bara ingen som hade sagt till mig att man var tvungen att kriga så mycket eller vara självmordsbenägen för att få hjälp inom psykiatrin), var att jag kände att det är antingen att söka hjälp igen eller att jag tar livet av mig som är valet. En vän hade pushat mig länge att söka hjälp och jag insåg att jag måste när självmord blev ett rimligare och rimligare alternativ. Det blev enklare när någon pushade mig, att någon hade ett tips var jag kunde vända mig och kunde berätta vad som skulle hända när jag kom dit. Jag hade aldrig sökt hjälp hos vuxenpsyk tror jag.
UV psykiatrimottagning - vad jag borde ha sagt
Fråga:Har du haft självmordstankar?
När jag mådde som värst hade jag självmordstankar dagligen i ungefär 3-4 månaders tid. När det var värst var det svårt att tänka på NÅGOT annat förutom att ta livet av mig.
Det började hur som helst med att jag inte hade motivation till något; plugg, träffa vänner, göra saker som jag vanligtvis tycker är roligt. Det är frustrerande att inte kunna uppskatta något; om en vän eller familjemedlem undrar om man vill göra något; gå ut, gå på konsert, gå på teater, resa iväg, så känns det endast jobbigt. Jag vet om att jag borde tycka att det är roligt, att jag borde längta till tillfället. Istället oroar jag mig; kommer jag bli en börda för personen? Kommer jag förstöra allt? Kommer jag kunna njuta lite av det iaf eller kommer det bara vara jobbiga känslor? Är det värt att jag/hen spenderar pengar på detta då jag antagligen ändå kommer må skit under tiden? Är det värt att planera in detta så att jag eventuellt kommer behöva tvinga mig själv till att göra det; och samtidigt låtsas som att jag mår bra för att inte förstöra för alla andra.
Om någon anstränger sig för att få mig att må bättre; ångesten över att inte må bättre av det. Låtsas må bättre och visa sin tacksamhet, veta att det är en jättefin tanke bakom, men samtidigt bli arg på sig själv för att man inte kunnat förklara för personen att det är just SÅDANA HÄR saker som jag inte KAN uppskatta när jag är deprimerad. Det spelar ingen roll hur kul det är eller hur mycket jag velat göra något innan. Istället blir den snälla gesten ett ångestmoment som man bara vill ska vara över.
Ofta kommer det tankar om hur det inte spelar någon roll om jag har kontakt med mina vänner eller min familj, att det inte gör någon skillnad. Att jag mår lika dåligt ändå eller till och med sämre om jag umgås med folk, för att jag antingen håller uppe en fasad som tillåter att noll procent av vad jag faktiskt känner får visas, vilket är extremt energikrävande, eller att mitt dåliga mående går ut över de jag bryr mig om, vilket i sin tur genererar mer ångest och skuldkänslor.
Allting blir bara mer och mer jobbigt; till slut finns det ingen vilja alls längre, bara måsten och krav. Ingen vilja att träffa människor, göra det man borde göra, jobba, studera eller vad det nu kan vara. Heller ingen vilja att vara kreativ, eller att ta hand om mina behov. Ingen vilja att äta, eller göra något över huvud taget. Bara negativa känslor; hur jobbigt allting är, hur mycket sorg man känner, hur ont ens hjärta gör. Då är det lätt att jag börjar sova för mycket; för att slippa göra något, slippa tänka och slippa känna. Det gör ont varje morgon att vakna och jag vill sjunka genom sängen och bara försvinna, eller bara somna om, för att slippa vakna upp till det här livet igen.
När det kommit till den punkten blir känslan av att inte vilja leva till norm i mitt liv. Då är självmordstankarna en naturlig del av min vardag.
När jag mådde som värst hade jag självmordstankar dagligen i ungefär 3-4 månaders tid. När det var värst var det svårt att tänka på NÅGOT annat förutom att ta livet av mig.
Det började hur som helst med att jag inte hade motivation till något; plugg, träffa vänner, göra saker som jag vanligtvis tycker är roligt. Det är frustrerande att inte kunna uppskatta något; om en vän eller familjemedlem undrar om man vill göra något; gå ut, gå på konsert, gå på teater, resa iväg, så känns det endast jobbigt. Jag vet om att jag borde tycka att det är roligt, att jag borde längta till tillfället. Istället oroar jag mig; kommer jag bli en börda för personen? Kommer jag förstöra allt? Kommer jag kunna njuta lite av det iaf eller kommer det bara vara jobbiga känslor? Är det värt att jag/hen spenderar pengar på detta då jag antagligen ändå kommer må skit under tiden? Är det värt att planera in detta så att jag eventuellt kommer behöva tvinga mig själv till att göra det; och samtidigt låtsas som att jag mår bra för att inte förstöra för alla andra.
Om någon anstränger sig för att få mig att må bättre; ångesten över att inte må bättre av det. Låtsas må bättre och visa sin tacksamhet, veta att det är en jättefin tanke bakom, men samtidigt bli arg på sig själv för att man inte kunnat förklara för personen att det är just SÅDANA HÄR saker som jag inte KAN uppskatta när jag är deprimerad. Det spelar ingen roll hur kul det är eller hur mycket jag velat göra något innan. Istället blir den snälla gesten ett ångestmoment som man bara vill ska vara över.
Ofta kommer det tankar om hur det inte spelar någon roll om jag har kontakt med mina vänner eller min familj, att det inte gör någon skillnad. Att jag mår lika dåligt ändå eller till och med sämre om jag umgås med folk, för att jag antingen håller uppe en fasad som tillåter att noll procent av vad jag faktiskt känner får visas, vilket är extremt energikrävande, eller att mitt dåliga mående går ut över de jag bryr mig om, vilket i sin tur genererar mer ångest och skuldkänslor.
Allting blir bara mer och mer jobbigt; till slut finns det ingen vilja alls längre, bara måsten och krav. Ingen vilja att träffa människor, göra det man borde göra, jobba, studera eller vad det nu kan vara. Heller ingen vilja att vara kreativ, eller att ta hand om mina behov. Ingen vilja att äta, eller göra något över huvud taget. Bara negativa känslor; hur jobbigt allting är, hur mycket sorg man känner, hur ont ens hjärta gör. Då är det lätt att jag börjar sova för mycket; för att slippa göra något, slippa tänka och slippa känna. Det gör ont varje morgon att vakna och jag vill sjunka genom sängen och bara försvinna, eller bara somna om, för att slippa vakna upp till det här livet igen.
När det kommit till den punkten blir känslan av att inte vilja leva till norm i mitt liv. Då är självmordstankarna en naturlig del av min vardag.
UV psykiatrimottagning - vad jag borde ha sagt
Fråga: Vad är det värsta du har varit med om, ångestmässigt?
Ångesten tar över allt. Varje centimeter av min kropp. Det gör ont att existera, det pulserar i hela kroppen av obehag.
Den värsta ångesten jag upplevt har varit i panikångest; att jag har fått känslomässiga intryck som skapat en kroppslig reaktion. Det brukar börja med att jag inte kan andas lugnt, att jag känner att jag inte får tillräckligt med luft och börjar andas fortare, börjar skaka. Under tiden en känsla rädsla inför vad som ska komma, varför händer det här? Inte igen, inte igen, inte igen. En känsla av att inte vilja finnas till, att jag vill krypa ur mitt eget skinn, jag vill rymma från livet för att slippa den här situationen.Jag mår illa och är yr, jag måste sätta mig ner. Jag börjar oftast gråta, men ibland sittar jag bara där och kan inte andas och skakar.
Det är omöjligt att ha några ljusa tankar i den situationen, det enda positiva jag kan tänka är att jag inte alltid mått så som jag gör just nu, och att det kommer gå över. Jag upprepar det för mig själv; det kommer gå över, det kommer gå över, det kommer gå över. Det hjälper inte.
Hela kroppen är översvämmad av ångest och tiden går så extremt långsamt. Varje sekund är så sjukt jobbig att uthärda. När det är som värst kan det kännas som om jag måste genomlida det här ens en enda gång till i mitt liv så är det inte värt att fortsätta leva. När ångesten varrit som kraftigast kan jag inte stå eller sitta, jag måste ligga ner. Jag mår illa, gråter och rycker i hela kroppen, ofta gråter jag tills jag kräks om och om igen. Tills jag inte kan kräkas mer. Efteråt är jag utmattad; hela min kropp är tung och det känns som att alla känslor har runnit ur mig och försvunnit, allt är bara tomt.
Ångesten tar över allt. Varje centimeter av min kropp. Det gör ont att existera, det pulserar i hela kroppen av obehag.
Den värsta ångesten jag upplevt har varit i panikångest; att jag har fått känslomässiga intryck som skapat en kroppslig reaktion. Det brukar börja med att jag inte kan andas lugnt, att jag känner att jag inte får tillräckligt med luft och börjar andas fortare, börjar skaka. Under tiden en känsla rädsla inför vad som ska komma, varför händer det här? Inte igen, inte igen, inte igen. En känsla av att inte vilja finnas till, att jag vill krypa ur mitt eget skinn, jag vill rymma från livet för att slippa den här situationen.Jag mår illa och är yr, jag måste sätta mig ner. Jag börjar oftast gråta, men ibland sittar jag bara där och kan inte andas och skakar.
Det är omöjligt att ha några ljusa tankar i den situationen, det enda positiva jag kan tänka är att jag inte alltid mått så som jag gör just nu, och att det kommer gå över. Jag upprepar det för mig själv; det kommer gå över, det kommer gå över, det kommer gå över. Det hjälper inte.
Hela kroppen är översvämmad av ångest och tiden går så extremt långsamt. Varje sekund är så sjukt jobbig att uthärda. När det är som värst kan det kännas som om jag måste genomlida det här ens en enda gång till i mitt liv så är det inte värt att fortsätta leva. När ångesten varrit som kraftigast kan jag inte stå eller sitta, jag måste ligga ner. Jag mår illa, gråter och rycker i hela kroppen, ofta gråter jag tills jag kräks om och om igen. Tills jag inte kan kräkas mer. Efteråt är jag utmattad; hela min kropp är tung och det känns som att alla känslor har runnit ur mig och försvunnit, allt är bara tomt.
UV psykiatrimottagning - vad jag borde ha sagt
Fråga: Påverkar det din vardag?
Det är så orimligt att tycka att allt är jobbigt. Det är orimligt med ångest varje dag, inför helt vardagliga saker. Varje moment som måste göras, diska, städa, plugga, jobba. ÅNGEST inför allt. Det är så konstigt att inte kunna gå till affären utan att tänka ”bara några minuter kvar, sen får jag vända hem igen. fortsätt, håll ut”, bara för att komma hem och tänka samma sak medan man förbereder mat, samma sak när man ska äta och samma sak när man ska diska efter sig. Det är konstigt att inte kunna sitta på en lektion utan att titta på klockan hela tiden och tänka; ”45 minuter kvar. 40 minuter kvar. 38 minuter kvar.”, att allting är jobbigt och bara måste uthärdas. Och det är alldeles ologiskt att bestämma sig för att inte gå på ett obligatoriskt moment i skolan för att det känns för jobbigt att träffa människor. Eller smita från en situation för att det är en person man känner där och alltså kommer behöva prata med. Eller ljuga om att man är sjuk för att någon inte ska se att man gråtit. Det är klart det påverkar min vardag.
Det är så orimligt att tycka att allt är jobbigt. Det är orimligt med ångest varje dag, inför helt vardagliga saker. Varje moment som måste göras, diska, städa, plugga, jobba. ÅNGEST inför allt. Det är så konstigt att inte kunna gå till affären utan att tänka ”bara några minuter kvar, sen får jag vända hem igen. fortsätt, håll ut”, bara för att komma hem och tänka samma sak medan man förbereder mat, samma sak när man ska äta och samma sak när man ska diska efter sig. Det är konstigt att inte kunna sitta på en lektion utan att titta på klockan hela tiden och tänka; ”45 minuter kvar. 40 minuter kvar. 38 minuter kvar.”, att allting är jobbigt och bara måste uthärdas. Och det är alldeles ologiskt att bestämma sig för att inte gå på ett obligatoriskt moment i skolan för att det känns för jobbigt att träffa människor. Eller smita från en situation för att det är en person man känner där och alltså kommer behöva prata med. Eller ljuga om att man är sjuk för att någon inte ska se att man gråtit. Det är klart det påverkar min vardag.
