UV psykiatrimottagning - vad jag borde ha sagt
Fråga:Har du haft självmordstankar?
När jag mådde som värst hade jag självmordstankar dagligen i ungefär 3-4 månaders tid. När det var värst var det svårt att tänka på NÅGOT annat förutom att ta livet av mig.
Det började hur som helst med att jag inte hade motivation till något; plugg, träffa vänner, göra saker som jag vanligtvis tycker är roligt. Det är frustrerande att inte kunna uppskatta något; om en vän eller familjemedlem undrar om man vill göra något; gå ut, gå på konsert, gå på teater, resa iväg, så känns det endast jobbigt. Jag vet om att jag borde tycka att det är roligt, att jag borde längta till tillfället. Istället oroar jag mig; kommer jag bli en börda för personen? Kommer jag förstöra allt? Kommer jag kunna njuta lite av det iaf eller kommer det bara vara jobbiga känslor? Är det värt att jag/hen spenderar pengar på detta då jag antagligen ändå kommer må skit under tiden? Är det värt att planera in detta så att jag eventuellt kommer behöva tvinga mig själv till att göra det; och samtidigt låtsas som att jag mår bra för att inte förstöra för alla andra.
Om någon anstränger sig för att få mig att må bättre; ångesten över att inte må bättre av det. Låtsas må bättre och visa sin tacksamhet, veta att det är en jättefin tanke bakom, men samtidigt bli arg på sig själv för att man inte kunnat förklara för personen att det är just SÅDANA HÄR saker som jag inte KAN uppskatta när jag är deprimerad. Det spelar ingen roll hur kul det är eller hur mycket jag velat göra något innan. Istället blir den snälla gesten ett ångestmoment som man bara vill ska vara över.
Ofta kommer det tankar om hur det inte spelar någon roll om jag har kontakt med mina vänner eller min familj, att det inte gör någon skillnad. Att jag mår lika dåligt ändå eller till och med sämre om jag umgås med folk, för att jag antingen håller uppe en fasad som tillåter att noll procent av vad jag faktiskt känner får visas, vilket är extremt energikrävande, eller att mitt dåliga mående går ut över de jag bryr mig om, vilket i sin tur genererar mer ångest och skuldkänslor.
Allting blir bara mer och mer jobbigt; till slut finns det ingen vilja alls längre, bara måsten och krav. Ingen vilja att träffa människor, göra det man borde göra, jobba, studera eller vad det nu kan vara. Heller ingen vilja att vara kreativ, eller att ta hand om mina behov. Ingen vilja att äta, eller göra något över huvud taget. Bara negativa känslor; hur jobbigt allting är, hur mycket sorg man känner, hur ont ens hjärta gör. Då är det lätt att jag börjar sova för mycket; för att slippa göra något, slippa tänka och slippa känna. Det gör ont varje morgon att vakna och jag vill sjunka genom sängen och bara försvinna, eller bara somna om, för att slippa vakna upp till det här livet igen.
När det kommit till den punkten blir känslan av att inte vilja leva till norm i mitt liv. Då är självmordstankarna en naturlig del av min vardag.
När jag mådde som värst hade jag självmordstankar dagligen i ungefär 3-4 månaders tid. När det var värst var det svårt att tänka på NÅGOT annat förutom att ta livet av mig.
Det började hur som helst med att jag inte hade motivation till något; plugg, träffa vänner, göra saker som jag vanligtvis tycker är roligt. Det är frustrerande att inte kunna uppskatta något; om en vän eller familjemedlem undrar om man vill göra något; gå ut, gå på konsert, gå på teater, resa iväg, så känns det endast jobbigt. Jag vet om att jag borde tycka att det är roligt, att jag borde längta till tillfället. Istället oroar jag mig; kommer jag bli en börda för personen? Kommer jag förstöra allt? Kommer jag kunna njuta lite av det iaf eller kommer det bara vara jobbiga känslor? Är det värt att jag/hen spenderar pengar på detta då jag antagligen ändå kommer må skit under tiden? Är det värt att planera in detta så att jag eventuellt kommer behöva tvinga mig själv till att göra det; och samtidigt låtsas som att jag mår bra för att inte förstöra för alla andra.
Om någon anstränger sig för att få mig att må bättre; ångesten över att inte må bättre av det. Låtsas må bättre och visa sin tacksamhet, veta att det är en jättefin tanke bakom, men samtidigt bli arg på sig själv för att man inte kunnat förklara för personen att det är just SÅDANA HÄR saker som jag inte KAN uppskatta när jag är deprimerad. Det spelar ingen roll hur kul det är eller hur mycket jag velat göra något innan. Istället blir den snälla gesten ett ångestmoment som man bara vill ska vara över.
Ofta kommer det tankar om hur det inte spelar någon roll om jag har kontakt med mina vänner eller min familj, att det inte gör någon skillnad. Att jag mår lika dåligt ändå eller till och med sämre om jag umgås med folk, för att jag antingen håller uppe en fasad som tillåter att noll procent av vad jag faktiskt känner får visas, vilket är extremt energikrävande, eller att mitt dåliga mående går ut över de jag bryr mig om, vilket i sin tur genererar mer ångest och skuldkänslor.
Allting blir bara mer och mer jobbigt; till slut finns det ingen vilja alls längre, bara måsten och krav. Ingen vilja att träffa människor, göra det man borde göra, jobba, studera eller vad det nu kan vara. Heller ingen vilja att vara kreativ, eller att ta hand om mina behov. Ingen vilja att äta, eller göra något över huvud taget. Bara negativa känslor; hur jobbigt allting är, hur mycket sorg man känner, hur ont ens hjärta gör. Då är det lätt att jag börjar sova för mycket; för att slippa göra något, slippa tänka och slippa känna. Det gör ont varje morgon att vakna och jag vill sjunka genom sängen och bara försvinna, eller bara somna om, för att slippa vakna upp till det här livet igen.
När det kommit till den punkten blir känslan av att inte vilja leva till norm i mitt liv. Då är självmordstankarna en naturlig del av min vardag.
Kommentarer
Trackback
