UV psykiatrimottagning - vad jag borde ha sagt
Fråga: Varför har du inte sökt hjälp tidigare?
Jag har sökt hjälp.
Jag har ringt till spången och till BUP. När jag ringde spången gick jag sista terminen på gymnasiet och fick bara svaret att jag var för gammal. BUP ringde jag en gång när jag var under 18 och jag mådde väldigt dåligt, jag minns inte exakt vad som sades i samtalet men jag minns att jag fick panikångest efter samtalet och bestämde att aldrig ringa dit igen. Jag försökte prata med kuratorer i gymnasieskolan jag gick på; ena kuratorn tyckte att jag inte kunde må så dåligt eftersom att jag hade bra betyg. Andra kuratorn sa att hon hade tystnadsplikt, varpå jag frågade igen för att försäkra mig om att det faktiskt stämde (ja jag var naiv) vilket hon påstod att det gjorde, igen. Bara någon minut senare framgick det att hon ljugit då hon hotade med att kontakta mina föräldrar om min frånvaro blev värre. Jag blev arg, kände mig så jävla lurad och helt plötsligt hotad i en situation där jag trodde att jag skulle få någon form av stöd. Så jag skrek något argt om att hon ljög, gick därifrån, förbättrade min närvaro och gick aldrig tillbaka.
Jag fick hjälp när jag fick en remiss från en ungdomsmottagning på grund av att jag berättat om att jag inte kan undvika att ha självmordstankar dagligen.
Anledningen till att jag till slut sökte hjälp "på riktigt" (det innan var också på riktigt, att ringa till spången, bup och gå till kuratorerna är några av det svåraste sakerna jag gjort i mitt liv pga hur dåligt jag mådde och jag hade ALDRIG utsatt mig själv för dessa situationer om jag kände att jag hade ett bättre val. Det var bara ingen som hade sagt till mig att man var tvungen att kriga så mycket eller vara självmordsbenägen för att få hjälp inom psykiatrin), var att jag kände att det är antingen att söka hjälp igen eller att jag tar livet av mig som är valet. En vän hade pushat mig länge att söka hjälp och jag insåg att jag måste när självmord blev ett rimligare och rimligare alternativ. Det blev enklare när någon pushade mig, att någon hade ett tips var jag kunde vända mig och kunde berätta vad som skulle hända när jag kom dit. Jag hade aldrig sökt hjälp hos vuxenpsyk tror jag.
Jag har ringt till spången och till BUP. När jag ringde spången gick jag sista terminen på gymnasiet och fick bara svaret att jag var för gammal. BUP ringde jag en gång när jag var under 18 och jag mådde väldigt dåligt, jag minns inte exakt vad som sades i samtalet men jag minns att jag fick panikångest efter samtalet och bestämde att aldrig ringa dit igen. Jag försökte prata med kuratorer i gymnasieskolan jag gick på; ena kuratorn tyckte att jag inte kunde må så dåligt eftersom att jag hade bra betyg. Andra kuratorn sa att hon hade tystnadsplikt, varpå jag frågade igen för att försäkra mig om att det faktiskt stämde (ja jag var naiv) vilket hon påstod att det gjorde, igen. Bara någon minut senare framgick det att hon ljugit då hon hotade med att kontakta mina föräldrar om min frånvaro blev värre. Jag blev arg, kände mig så jävla lurad och helt plötsligt hotad i en situation där jag trodde att jag skulle få någon form av stöd. Så jag skrek något argt om att hon ljög, gick därifrån, förbättrade min närvaro och gick aldrig tillbaka.
Jag fick hjälp när jag fick en remiss från en ungdomsmottagning på grund av att jag berättat om att jag inte kan undvika att ha självmordstankar dagligen.
Anledningen till att jag till slut sökte hjälp "på riktigt" (det innan var också på riktigt, att ringa till spången, bup och gå till kuratorerna är några av det svåraste sakerna jag gjort i mitt liv pga hur dåligt jag mådde och jag hade ALDRIG utsatt mig själv för dessa situationer om jag kände att jag hade ett bättre val. Det var bara ingen som hade sagt till mig att man var tvungen att kriga så mycket eller vara självmordsbenägen för att få hjälp inom psykiatrin), var att jag kände att det är antingen att söka hjälp igen eller att jag tar livet av mig som är valet. En vän hade pushat mig länge att söka hjälp och jag insåg att jag måste när självmord blev ett rimligare och rimligare alternativ. Det blev enklare när någon pushade mig, att någon hade ett tips var jag kunde vända mig och kunde berätta vad som skulle hända när jag kom dit. Jag hade aldrig sökt hjälp hos vuxenpsyk tror jag.
Kommentarer
Trackback
