Vildhjerta

Du verkar tro vi har lika problem
men jag måste säga att jag tvivlar på det
Jag ser sånt du inte ser
Jag ser allt upponer
gör det du aldrig skulle gjort
O jag gör det mesta för fort
Kan inte sakta ner
Det som jag saknar broms
Så fucking akta er
O låt mig köra om
O sen kan alla se
Att jag är före dom
Trots jag är heltidsskev
O dom haren åsikt om det
Som du ser
Aa dom slösar min tid
Med sina faktafel
men jag slaktar er lögn
så passa på o passar er

Aa jag har så mycket driv att jag önskar mig mindre
Jag har aldrig haft tid, så heller aldrig haft tinder
Men jag behöver weed d medicin för mitt sinne
Måste lugna mitt inre, stress är bättre som minne

Dom tror jag driver när jag säger sen då
Hela tiden jag haft helt annat tempo



Aldrig haft nån tid, alltid fucking skyndat
Aldrig vart ett as, alltid vart asynja
Gjort ett dygn av en timma, som jag
Äger tid o rum titulera mig gudinna

Boys will be boys huh?
Well us girls we surprise ya
We bring the heat bring the fire
Lit it up, need no lighter

Now lets get higher than the himalayas
Im hardcore but all I see is hard tryers
Liars everywhere 

Boy I dont give a fuck about your income
But tell me dyou have any of that wisdom?
Do you have soul? Do you have heart?
I got my heart in my head thats what I got

Turns out too soon, you almost too good
Must be some kind of magic, it could be voodoo
Who knew Id meet someone like you like this
I wouldnt know what I'd miss if i'd have missed this
Im reckless at times but never about this
So dont stress this, I aint bored just restless and know
I want you noone else, hope you get the message
....
As if 
And I drop knowledge just like you do
So now 1 plus 1 equals us two

And when we talk we dont need words
When the suns on your skin I can feel it burn
And when you hurt I feel the same pain
When Im awayI got you saying save me



Whoeever never felt like this should try to find it
If you do I believe youll know what true love is
You shine blinds me, but when I close my eyes
I can still see you through my eyelids

Yeah our connection's wirless
We can talk through silence
My inside's fighting, 
Yeah my emotion violent
For the two of us I have seen the planets aligning
And if it dont scare you,
I swear,
Your eyes are lying

 

Mörket inom mig; oigenomträngligt
jag går in i mig själv gör mig otillgänglig

Otillräcklig

Allti känt mig annorlunde, sällan känt jag passar in
Äldrig varit någorlunda, det är inget eller alla in

Osunda, 
Annars finns, minns

O när dom kollar snett på mig
jag kollar rakt tillbaks
Akdrig vart vag, alltid vart rakt på sak
Jag är äkta vara, original
Jag säger vad jag menar
Och menar vad jag säger
När jag säger
skiter i ditt svar
Vad?

O det är väl det målet e
Så d ba fortsätt kolla snett jag tillåter det

För d med, låter det, går ner, vi får väl se

Hur kommer man tillbaka från att känna depressiva symptom? Hur kommer man tillbaka från lidandet till verkliga livet?

Ska livet gå åt till att längta efter något annat? Det känns som att stor del av mitt liv har gjort det. Att det har gått ut på att hålla ut och bara tänka "men snart så kommer jag slippa det här, snart kommer det bli bättre, snart kommer jag inte behöva lida", men lidandet kommer alltid tillbaka. Det känns ibland som att jag inte kan klara av det mer. Jag vet att jag inte alltid har mått såhär men det är svårt att komma ihåg och att ta på allvar och att KÄNNA det. Även om jag vet det. Det känns hopplöst. Det känns meningslöst. Jag vill inte vara där jag är, jag vill inte göra det jag gör. Det är sällan jag vill göra det jag gör. Vad är det för fel på mig??? Depression. 

See as a woman im always missrepresented
and since Im used to being underestimated,
Im also used to exceed every expectation
But when Im straight forward they see aggression

When I tell them truth they don’t even dare to listen
My voice make an insecure man feel lesser
He gonna get defensive, yeah he apprehensive
apprehensive bout the fact I could teach him a lesson

I guess they dont know im a fucking magician 




They tryna know if this woman is bad or good
N if I chose between the two Id be bad for good

Varför är det så lätt för oss o ta saker för givet
Vi snackar hjärntvättning o det startar tidigt i livet
Vi får lära oss hur det är okej att ge och ta, o precis som
När samhället var feodalt verkar det helt normalt

Ingen får ifrågasätta det för vet du vad?
Varför va feminist när vi är jämställda
Ingen är rasist, ba lite fientliga 


Vad fan säger du? Jag hör säljarsnack
Men vad säljer du? En lögn till väljarna

Är det här demokrati är jag inte imponerad
Klart d finns platser där d värre men d inte det jag menar

Det finns fakta o belägg ni väljer att inte se
Vi vet att större klyftor blir till större problem 
Så låt mig föreslå att ni läser på 

lär dig då, lär förstå, 

Det är bara det vi sållas ut för, men
Alla kan inte bli ingenjör eller entreprenör
jag svär skolan blir rena självförtoendeslakten

O de odlar tro till systemet där i skolans rabatter
Låter det gro får elever så med solljus o vatten
Men det de odlar är farligt, jag snackar ingen bob marley,
indoktrineras till att se det här systemet som vanligt

Döljer det som har varit, ljuger om vad som har tagits
Rättfärdigar vad som helst genom att säga det är lagligt 

Kriminaliserar vem de vill baserat på bullshit


Det kallas politiskt bara om det inte är liberalt
Aa o vad säger det om sverige idag? 

Ja förvånas över hur ni kan behandla en människa
Helt utan känsla, ett namn på ett papper

De snackar statistik som det inget mer än siffror


Drömmare på heltid, flummare på deltid
Ändå helt vild, sällan chill även om jag ledig, men

Fuck er bild av en förebild, ni är efter er tid, jag är före min
Har aldrig tagit de på allvar, så de kan säga vad de vill

Vad vi än gör vi provocerar er

Folk anpassar sig efter situation
De gnäller men när de gäller vill de itne ta ton
Ändras efter sin omgivning som en kameleont
men det kan väl dom? 

Du ser inte vinstlotten om d du som har fått den
Det är meningen, på samma sätt andra tvingas till botten

Vår ekonomi kräver arbetslöshet hos en viss procent
Nån måste alltid betala och ni vet nog vem

 

Störta systemet lätt o säga svårt o göra
Men allt människan har byggt kan också människar förstöra 

Jag kan göra allt som jag vågar
Vågar drömma så jag drömmer
Vågar vägra allt så jag glömmer
Mina drömmar och börjar om

Börja om från början nya drömmar
Du blir fri bara när du lyckas glömma

Glömma allt

Vill bo i stan fast helst ingenstans
Vill ba släppa allt tagga utomlands
Ni förstår mig inte alls
men ni förstör mig i alla fall

Jag glömmer om jag kan
Ni kan glömma att jag fanns

Fråga: Varför har du inte sökt hjälp tidigare?

Jag har sökt hjälp.
Jag har ringt till spången och till BUP. När jag ringde spången gick jag sista terminen på gymnasiet och fick bara svaret att jag var för gammal. BUP ringde jag en gång när jag var under 18 och jag mådde väldigt dåligt, jag minns inte exakt vad som sades i samtalet men jag minns att jag fick panikångest efter samtalet och bestämde att aldrig ringa dit igen. Jag försökte prata med kuratorer i gymnasieskolan jag gick på; ena kuratorn tyckte att jag inte kunde må så dåligt eftersom att jag hade bra betyg. Andra kuratorn sa att hon hade tystnadsplikt, varpå jag frågade igen för att försäkra mig om att det faktiskt stämde (ja jag var naiv) vilket hon påstod att det gjorde, igen. Bara någon minut senare framgick det att hon ljugit då hon hotade med att kontakta mina föräldrar om min frånvaro blev värre. Jag blev arg, kände mig så jävla lurad och helt plötsligt hotad i en situation där jag trodde att jag skulle få någon form av stöd. Så jag skrek något argt om att hon ljög, gick därifrån, förbättrade min närvaro och gick aldrig tillbaka.
Jag fick hjälp när jag fick en remiss från en ungdomsmottagning på grund av att jag berättat om att jag inte kan undvika att ha självmordstankar dagligen.

Anledningen till att jag till slut sökte hjälp "på riktigt" (det innan var också på riktigt, att ringa till spången, bup och gå till kuratorerna är några av det svåraste sakerna jag gjort i mitt liv pga hur dåligt jag mådde och jag hade ALDRIG utsatt mig själv för dessa situationer om jag kände att jag hade ett bättre val.  Det var bara ingen som hade sagt till mig att man var tvungen att kriga så mycket eller vara självmordsbenägen för att få hjälp inom psykiatrin), var att jag kände att det är antingen att söka hjälp igen eller att jag tar livet av mig som är valet. En vän hade pushat mig länge att söka hjälp och jag insåg att jag måste när självmord blev ett rimligare och rimligare alternativ. Det blev enklare när någon pushade mig, att någon hade ett tips var jag kunde vända mig och kunde berätta vad som skulle hända när jag kom dit. Jag hade aldrig sökt hjälp hos vuxenpsyk tror jag.

Fråga:Har du haft självmordstankar?

När jag mådde som värst hade jag självmordstankar dagligen i ungefär 3-4 månaders tid. När det var värst var det svårt att tänka på NÅGOT annat förutom att ta livet av mig.

Det började hur som helst med att jag inte hade motivation till något; plugg, träffa vänner, göra saker som jag vanligtvis tycker är roligt. Det är frustrerande att inte kunna uppskatta något; om en vän eller familjemedlem undrar om man vill göra något; gå ut, gå på konsert, gå på teater, resa iväg, så känns det endast jobbigt. Jag vet om att jag borde tycka att det är roligt, att jag borde längta till tillfället. Istället oroar jag mig; kommer jag bli en börda för personen? Kommer jag förstöra allt? Kommer jag kunna njuta lite av det iaf eller kommer det bara vara jobbiga känslor? Är det värt att jag/hen spenderar pengar på detta då jag antagligen ändå kommer må skit under tiden? Är det värt att planera in detta så att jag eventuellt kommer behöva tvinga mig själv till att göra det; och samtidigt låtsas som att jag mår bra för att inte förstöra för alla andra.

Om någon anstränger sig för att få mig att må bättre; ångesten över att inte må bättre av det. Låtsas må bättre och visa sin tacksamhet, veta att det är en jättefin tanke bakom, men samtidigt bli arg på sig själv för att man inte kunnat förklara för personen att det är just SÅDANA HÄR saker som jag inte KAN uppskatta när jag är deprimerad. Det spelar ingen roll hur kul det är eller hur mycket jag velat göra något innan. Istället blir den snälla gesten ett ångestmoment som man bara vill ska vara över. 

Ofta kommer det tankar om hur det inte spelar någon roll om jag har kontakt med mina vänner eller min familj, att det inte gör någon skillnad. Att jag mår lika dåligt ändå eller till och med sämre om jag umgås med folk, för att jag antingen håller uppe en fasad som tillåter att noll procent av vad jag faktiskt känner får visas, vilket är extremt energikrävande, eller att mitt dåliga mående går ut över de jag bryr mig om, vilket i sin tur genererar mer ångest och skuldkänslor.

Allting blir bara mer och mer jobbigt; till slut finns det ingen vilja alls längre, bara måsten och krav. Ingen vilja att träffa människor, göra det man borde göra, jobba, studera eller vad det nu kan vara. Heller ingen vilja att vara kreativ, eller att ta hand om mina behov. Ingen vilja att äta, eller göra något över huvud taget. Bara negativa känslor; hur jobbigt allting är, hur mycket sorg man känner, hur ont ens hjärta gör. Då är det lätt att jag börjar sova för mycket; för att slippa göra något, slippa tänka och slippa känna.  Det gör ont varje morgon att vakna och jag vill sjunka genom sängen och bara försvinna, eller bara somna om, för att slippa vakna upp till det här livet igen. 

När det kommit till den punkten blir känslan av att inte vilja leva till norm i mitt liv. Då är självmordstankarna en naturlig del av min vardag.

Fråga: Vad är det värsta du har varit med om, ångestmässigt?

Ångesten tar över allt. Varje centimeter av min kropp. Det gör ont att existera, det pulserar i hela kroppen av obehag.

Den värsta ångesten jag upplevt har varit i panikångest; att jag har fått känslomässiga intryck som skapat en kroppslig reaktion. Det brukar börja med att jag inte kan andas lugnt, att jag känner att jag inte får tillräckligt med luft och börjar andas fortare, börjar skaka. Under tiden en känsla rädsla inför vad som ska komma, varför händer det här? Inte igen, inte igen, inte igen. En känsla av att inte vilja finnas till, att jag vill krypa ur mitt eget skinn, jag vill rymma från livet för att slippa den här situationen.Jag mår illa och är yr, jag måste sätta mig ner. Jag börjar oftast gråta, men ibland sittar jag bara där och kan inte andas och skakar. 

Det är omöjligt att ha några ljusa tankar i den situationen, det enda positiva jag kan tänka är att jag inte alltid mått så som jag gör just nu, och att det kommer gå över. Jag upprepar det för mig själv; det kommer gå över, det kommer gå över, det kommer gå över. Det hjälper inte. 

Hela kroppen är översvämmad av ångest och tiden går så extremt långsamt. Varje sekund är så sjukt jobbig att uthärda. När det är som värst kan det kännas som om jag måste genomlida det här ens en enda gång till i mitt liv så är det inte värt att fortsätta leva. När ångesten varrit som kraftigast kan jag inte stå eller sitta, jag måste ligga ner. Jag mår illa, gråter och rycker i hela kroppen, ofta gråter jag tills jag kräks om och om igen. Tills jag inte kan kräkas mer. Efteråt är jag utmattad; hela min kropp är tung och det känns som att alla känslor har runnit ur mig och försvunnit, allt är bara tomt. 

Fråga: Påverkar det din vardag?
Det är så orimligt att tycka att allt är jobbigt. Det är orimligt med ångest varje dag, inför helt vardagliga saker. Varje moment som måste göras, diska, städa, plugga, jobba. ÅNGEST inför allt. Det är så konstigt att inte kunna gå till affären utan att tänka ”bara några minuter kvar, sen får jag vända hem igen. fortsätt, håll ut”, bara för att komma hem och tänka samma sak medan man förbereder mat, samma sak när man ska äta och samma sak när man ska diska efter sig. Det är konstigt att inte kunna sitta på en lektion utan att titta på klockan hela tiden och tänka; ”45 minuter kvar. 40 minuter kvar. 38 minuter kvar.”, att allting är jobbigt och bara måste uthärdas. Och det är alldeles ologiskt att bestämma sig för att inte gå på ett obligatoriskt moment i skolan för att det känns för jobbigt att träffa människor. Eller smita från en situation för att det är en person man känner där och alltså kommer behöva prata med. Eller ljuga om att man är sjuk för att någon inte ska se att man gråtit. Det är klart det påverkar min vardag.

Ibland känns det som jag levt 10 liv med alla kontraster och känslor och vändningar. 

Allt beror på mitt psykiska mående. I vissa perioder är allting ett krig mot mig själv. All fokus och energi måste läggas på att göra saker, att göra saker som är viktiga och som jag måste göra för att kunna leva som jag gör, men som i dessa perioder är så sjukt svårt att motivera mig själv till. Det är svårt att prata med någon. Det är lättare att låtsas som ingenting utåt, att inte prata om det. Att prata och förklara kräver mycket energi och är ångestladdat; det är lätt att man blir missförstådd eller att den man pratar med exempelvis bagatelliserar det man säger.

Jag går in i mig själv

Det är fortfarande bra. Hade tvivel i morse när allt bara kändes svart och tomt. Varför skulle jag upp ur sängen???? Så jag låg kvar tills strax efter 12. Efter en promenad och lite frukost mår jag bra. Ska fortsätta teckna lite idag, och göra saker jag tycker är kul. Kanske träna lite också. Skönt att må såhär.

Nu sitter jag med tusen idéer i huvudet och har påbörjat 10 nya teckningar och papper och block ligger utspritt i hela vardagsrummet. Jobbigt när det är såhär att jag känner att jag måste skriva ner allting/rita allting innan jag glömmer bort det. Slutar alltid med många nya projekt men inga färdiga. Men det är skönt att ha inspiration och att kunna skapa något

Hur jag mår är inte alltid jobbigt att prata om för mig, men det är jobbigt att prata om ifall den jag pratar med tycker att det är jobbigt. Att människor är rädda för att erkänna eller prata om jobbiga känslor gör dessa känslor mycket jobbigare och mer skrämmande; för man blir ensam om känslorna. Fast det är helt tvärtom; många känner dessa känslor. Vissa ofta, andra har känt det någon gång. Somliga bearbetar, somliga förtränger, somliga kan inte göra någonting åt det de känner. Oavsett hur man hanterar det så blir ingenting bättre av att det är ett jobbigt ämne att prata om.

Jag vill fokusera på flera olika aspekter i livet; och uppnå en balans. Att fokusera både på fysiskt och psykiskt mående, hur man äter, sover, tränar. Alltid sträva efter förbättring, leveling up. Det är ett befriande sätt att tänka. Det har hjälpt mig att vara medveten om att allting är en process, att ingenting är bestående. The power of 'yet'. Vi kan göra vad som helst, i princip, vi måste bara överkomma våra egna begränsningar.